Etiketter

, ,

I dag är det en vecka sen min man åkte akut till sjukhuset med ambulans. Sist jag skrev visste vi inte vad det var, men det visade sig att han har haft inte en utan två stroke. Eller blodproppar i hjärnan, med andra ord. 36 år gammal, så osannolikt att det nästan inte går att ta in. Som tur är var båda väldigt små, så han har i princip inte tagit någon skada alls, vilket är fantastiskt men också gör det hela ännu mer osannolikt. För nu sitter vi här vid våra datorer med två barn som sover gott efter en lång dag med öppet hus hemma med släkt och vänner och grillad korv. Och samtidigt som det är precis som vanligt är det ändå inte det, för det kunde ju ha varit så annorlunda. Som tur är verkar det mest sannolika vara att det förblir precis så här, att det inte händer något mer, och i så fall var det nog bra att det hände för det satte verkligen fokus på vad som är viktigt och drog upp frågan hur vi vill leva våra liv på bordet. Men förmodligen måste jag nog bryta ihop litegrann för att kunna gå vidare och lägga den senaste veckan till historien. Det har inte riktigt varit läge för det hittills, inte med två små barn, men det kommer nog att knacka på och knocka mig förr eller senare. Och gott så. Så länge inget mer händer är allt faktiskt ändå väldigt bra. Carpe-Diem

Annonser